Fragmentering på gott och ont

När jag först upptäckte mikroblogging (T.ex. Twitter, Jaiku, statusmeddelanden på Facebook och liknande) tyckte jag att det verkade helt galet. Varför skulle folk vara intresserade av att läsa små fragmentariska anteckningar om vad andra människor har för sig i det dagliga livet - till exempel "väntar på bussen", "gillade inte filmen igår" och "är förkyld"?

Andra applikationer som Plazes (rapporterar automatiskt var användaren befinner sig) och tilläggsprogram till iTunes (som rapporterar vilken sång som för tillfället spelas på användarens dator) verkade också ganska onyttiga, för att inte säga integritetshotande, tyckte jag.

Med några månaders perspektiv inser jag att det faktiskt är riktigt värdefullt! Inte särskilt många orkar i längden skriva välgenomtänkta blogg-inlägg mer än någon gång ibland, såvida det inte bidrar till försörjningen. Men ganska många orkar faktiskt skriva statusmeddelanden åtminstone någon gång om dagen. Det går dessutom väldigt snabbt att scanna igenom alla meddelanden från alla sina nätvänner. Och många skarpa och intressanta observationer går faktiskt att förmedla med bara en kort fras!

Inom forskningen kallas fenomenet Awareness, och har faktiskt varit kartlagt sedan ganska länge tillbaka. Framförallt kan det underlätta sociala relationer, vilket inte är det sämsta. Nu börjar det praktiseras i allt fler sammanhang. T.ex. som pedagogiskt verktyg.



I bilden ovan har jag försökt illustrera att människor publicerar allt kortare meddelanden allt oftare. Den som ville dela sina tankar med "hela världen" kunde tidigare skriva en bok, eller kanske ett par, under sin livstid. Idag går det att skriva en mening eller ett par per dag, som har potential att nå "hela världen". Fragmentisering och brus, absolut, men samtidigt ökad närvaro, ökad aktualitet, och överblick på ett annat sätt.

Nyfiken? Prova på att följa efter mig på Twitter!