Digital publicering och "open access"

Följande inlägg publicerades av Jan Szczepanski på Biblist 050427:

På stadsbiblioteket i Göteborg arangerade Vetenskapsrådet en debatt om digital publicering och "open access" igår.

Som bekant har Vetenskapsrådet nyligen undertecknat Berlindeklarationen som stödjer fri publicering.

Många, var där och tog del av den livliga och intressanta debatten som dominerades av ett starkt stöd för fri publicering.

Debatten leddes av Vetenskapsrådets ordförande Bengt Westerberg.

I panelen fanns två forskare, en vetenskapsjournalist och två bibliotekarier.

Tre frågor stod i centrum för diskussionen, vem ska äga, vem ska ha tillgång och vem ska betala.

Alla i panelen utom Per Olsson från Karolinska institutets bibliotek var positiva till fri publicering.

2001 slogs fem forskningsråd samman och bildade Vetenskapsrådet. Det har blivit en oerhört mäktig finansiär av svensk forskning. I dagarna undertecknade Vetenskaps rådet Berlindeklarationen som innebär att man stödjer att forskningsresultaten ska vara fritt tillgängliga.

Det första inlägget gjordes av professorn i datalogi vid Linköpings universitet, Erik Sandewall. Han tog ett mycket åskådligt exempel. Han är redaktör för en kommersiell tidskrift som ägs av Elsevier och heter Artificial Intelligence han är samtidigt redaktör för den fria tidskriften Journal of Artificial Intelligence. En tidskrift som funnits fritt på nätet sedan 1994. Den har hög impact factor och flåsar den kommersiella i nacken. Ur ideologisk synpunkt är den attraktiv och eftersom den är icke-kommersiell är den mer synlig och har fler läsare.

Göteborgs UB har båda tidskrifterna i sin tidskriftskatalog. Den fria sedan december 2002 medan dom flesta andra svenska högskolebiblioteken möjligen synliggör den icke-kommersiella genom en hänvisning till DOAJ, "längre ner på sidan".

Per Olsson, Karolinska institutets bibliotekschef, som var den ende kritiken till fri publicering i panelen började sitt inlägg med att det var bra med gratispublicering men frågan tyckte han var komplicerad och att OA-rörelsen säkert mådde bra av kritik.

Aldrig tidigare har så många forskare haft tillgång till så mycket forskningsmaterial så lätt som idag via sina bibliotek. För det andra så är det inte så att kommersiella tidskrifter är vansinnigt dyra för det beror på vad man jäm- för med. 5 promille av högskolornas budget går till veten- skaplig informationsförsörjning. I snitt kostar forskningen bakom en vetenskaplig artikel 800.000 kronor är det då orimligt att betala några hundralappar för att ta del av resultatet frågade Per Olsson. Det tredje argumentet var att dom kommersiella förlagen faktiskt ställer sina e-tidskrifter gratis till förfogande för ett hundratal fattiga länder. För det fjärde så hotas oberoende förlag och sällskap som står för granskningen av att slås ut och det femte argumentet mot OA var att det finns en överetablering av tidskrifter.

I mitt stilla sinne undrade jag var förlagens miljardvinster kom ifrån.

Lite längre fram i debatten lade Per Olsson till ytterligare belysande siffror. Högskolorna föbrukar fem gånger mer av sina anslag på konferensdeltagande än på vetenskaplig informationsförsörjning.

Ingegerd Rabow, vår kollega från Lund, som i många år varmt och vältaligt förordat fri publicering och hänvisade till att licensvillkoren för kommersiella tidskrifter kan bestå av
16 sidor legal amerikansk text. Legala, tekniska och ekonomiska hinder gör att viktig information inte flyter så fritt och öppet för som många som möjligt. Redan när världens första vetenskapliga tidskrift grundades 1665 slog man fast att syftet med publiceringen var "the universal good for man"

Ulla Carlsson från Nordicom vid Göteborgs universitet såg stort värde i att även svensk humanistisk och samhälls- vetenskaplig forskning blev en del av en internationell debatt.

För ett litet land och litet språk som Sverige så är OA, fri publicering ett sätt att göra sig hörda internationellt. Idag finns en extrem anglo-amerikansk dominans inom forskningen vilket är synd. Exempelvis är svensk humanistisk forskning bara en del av det lilla svenska "diskursområdet" dvs. väldigt lokalt och kan inte konkurrera internationellt.
OA är ett viktigt verktyg för större spridning.

Ulla Björkstén, vetenskapsjournalist och forskare tog fasta på Per Olssons promilleargument. I hennes personliga fall så skulle kostanderna bli väldigt höga. Inte alla hennes journalistkolleger på mindre orte kunde cykla upp till ett UB istället och läsa där.

Det finns ett stort intresse från allmänheten av forskningsresultat om ex. amalgam, uran i Norrland, 3G-strålning.

Per Olsson kommenterade detta perspektiv att alla ska ha tillgång vetenskaplig information med att detta skulle kosta ca 100 miljoner kronor utöver dom 150-200 miljoner som högskolesektorn betalar idag för att låta alla svenskar få tillgång till alla vetenskaplig infomation.

Enligt Olsson, har högskolorna redan idag den s.k tredje uppgiften som enligt honom innebär att man i populariserad form göra forskningen tillgänglig för den breda allmänheten som den pågående vetenskapsfestivalen i Göteborg var ett bra exempel på.

Detta remarkabla påstående stod i bjärt kontrast till journalistens hänvisning till en levande demokratisk debatt. Forskningen påverkar oss ju alla.

Erik Sandewall ställde frågan "vad är det vi köper". Det är ju forskarvärldens eget arbete, forskarvärldes kommunikation har outsourcats utan ersättning från förlagen.

Enligt Per Olsson har faktiskt forskarna sin lön och att publicera en artikel eller fackgranska en artikel är en del av meriteringssystemet för forskarna.

Per Westerberg undrade om inte dagens kommersiella system funderade väl eftersom tidskrifterna var mer tillgängliga än någonsin.

På detta svarade Ingegerd Rabow att många av dom rikaste och mest framstående forskningsbiblioteken sagt nej till s.k Big Deals.

Per Westerberg undrade också om inte kvalitetsgranskningen i fria tidskrifter var lägre.

Panelen trodde inte att en tidskrift som sänkte kvalitetskraven skulle bli långlivad.

Per Westerberg tog ett exempel: om jag läser en artikel i DN som refererar till en artikel i Läkartidningen, varför kan jag inte komma åt den artikeln på nätet?

Sandewall nämnde Google som det främsta sökinstrumentet för forskarna, något mindre dominerande inom medicin, och att kommunikation var viktigare än impact som Olsson hävdade.

Jan Hagerlid från BIBSAM som satt i publiken påpekade det orimliga i Per Olssons idé om att hela Sverige för 100 miljoner skulle kunna ge alla "fri tillgång" till den vetenskapliga utgivningen som orealistisk av två skäl. Det är tekniskt omöjligt och kostnaden är orimligt hög.

Tillgången till webben och det stora allmänintresse som finns har lett fram till att allt fler högskolor skapar arkiv där forskarna kan deponera kopior av sina artiklar som är fritt tillgängliga för alla.